Igår var det så äntligen dags. De där finfina biljetterna som har legat och väntat i exakt ett halvår skulle äntligen visas upp i entrén till Ullevi. Det var dags för en bubblande pop-, disco- och technoexplossion i en fartfylld workoutshow signerad Madonna.

So far so good. Det var allt det där. Massor av dansare, klädbyten, videoskärmar och laserstrålar. Det var pumpande technobeats och tung bas. Faktiskt ungefär som jag förväntat mig. Jag trodde liksom aldrig att det skulle bli den där intima nerven och dialogen med publiken som det kan vara på en del konserter. Det är inte den sortens musik. Madonna är inte arenahymnernas mästare, som till exempel U2, vars halva repertor består av ööööuuööww-vänliga låtar. Så jag förväntade mig heller inte ett Ullevi som vrålar med i alla låtar.

Jag trodde mer att det skulle bli som att gå på en gigantisk nattklubb. Folk som dansar och studsar så att svetten lackar. Jag menar, vi snackar dansgolvens okrönta drottning under närmare tjugofem år.

Men nej. Inget party.

Med undantag för några låtar så var det knappt någon dansande publik alls. Trots att vi hade biljetter i golden circle och inte hade mer än sju, åtta meter fram till Madonna när hon var ute på catwalken så kändes det som att det var ett stort avstånd mellan henne och oss. Som att se en två timmars välregisserad videoshow på MTV. Välregiserat och snyggt. Men stelt.

Jag vet inte riktigt vem jag är besviken på. Madonna eller publiken.





(PS. Trots att jag är ett hängivet Apple-fan måste jag erkänna att kameran på iPhone3G suger. Vi stod skitnära och ände blev det inte bättre bilder än så här. Sorry)

Så här tyckte tidningarna: Expressen, G-P, G-P (lördagens spelning), Metro, Aftonbladet, SvD.

Andra bloggar om madonna, ullevi, sticky and sweet, live