Jag kände att det var dags. Nu har liksom bloggen sett likadan ut i evigheter. Och framför allt den har inte varit något vidare anpassad för mobiler. Vi skriver ändå 2017. Att ha en sajt som inte är responsiv känns helt galet. Och vad menar jag med responsiv nu då? Jo att sidan känner efter hur stor skärmen är och anpassar sig efter det. Layouten ser alltså lite olika ut beroende på om du öppnar Heja Abbe på en dator, en läsplatta eller i en mobil. Den gamla såg likadan ut överallt, med resultatet att texten var så pytteliten på mobilen att den inte gick att läsa ordentligt. Så kan vi inte ha det.

Dessutom har jag länge känt att jag skulle vilja ha större bilder på bloggen. Jag tycker ju ändå att det är kul att fotografera och då vill jag ju att bilderna syns. Eller hur? Alltså, ny layout med större bilder.

Jag ska också försöka mig på att gå igenom hela bloggen (!!) och tagga inläggen så att den som vill läsa t ex bara om hjärtebarn kan få upp alla inlägg som handlar om just det och den som är nyfiken på  vårt fritidshus kan läsa de inläggen. Det kommer såklart att ta ett tag att få klart, men blir nog en bra detalj när det är klart.

Kanske känns det lite roligare att skriva nytt nu? Att berätta mer och visa bilder från fritidshuset, att hålla er uppdaterade om hur det går för Abbe. Och för hans bror. Jag hoppas det, för jag har saknat er. Kanske kommer några andra nya features till också, vi får se. Stay tuned helt enkelt.

Hoppas ni gillar det nya.

Jag har pratat om det många gånger på den här bloggen, det vet ni som hängt med ett tag – organdonation.

Jag menar inte att man måste vara för organdonation. Det ska poängteras. Jag vill donera och det har jag personligen väldigt goda skäl för. Men alla har en fri vilja och det kan finnas olika skäl till varför man inte vill. Religiösa, vidskepliga eller helt privata. Det måste vi respektera.

Däremot skulle jag önska att alla funderar över det och tar ställning. Och att de som kommer fram till att de vill donera anmäler sig till donationsregistret. För när man gör enkätundersökningar i Sverige svarar mer än 80 procent att de kan tänka sig att donera och då känns det ju väldigt onödigt om man inte gjort klart det för sjukvården (socialstyrelsen) om det skulle bli aktuellt en dag.

I Frankrike träder nu dagarna en lagändring i kraft som utgår från att den avlidne vill donera sina organ. Dvs man måste registrera att man INTE vill vill donera organ om det är så, annars blir man organdonator per automatik. Det är ingen dum tanke. Då missar man ingen för att de aldrig registrerat sig, men de som har skäl att säga nej får ändå chansen att göra det.

Ett liknande förslag om förmodat samtycke diskuterades i riksdagens socialutskott för fem år sedan, men sedan hörde jag aldrig något mer om det. Och så vitt jag förstår finns det inga planer i Sverige i dagsläget att gå samma väg som Frankrike.

Däremot föreslås lagändringar som möjliggör livsuppehållande åtgärder för att få tid att hinna ställa frågan om organdonation till anhöriga innan det är för sent. Grejen är att patienter som bedöms ha små möjligheter till fortsatt liv i regel inte får någon intensivvårdsplats, och om en patient dör på en vanlig vårdavdelning kan organen inte tas tillvara. Donatorn ska enligt svensk lag avlida i respirator på en intensivvårdsavdelning för att organen ska få användas till donation.

Så det är en del saker att förhålla sig till alltså. Men eftersom vi har det upplägg vi har i Sverige så uppmanar jag än en gång alla att fundera på hur ni ställer er till att donera era organ när ni inte själva behöver dem längre. Och när ni bestämt er, klicka då på den här länken och registrera hur ni vill ha det.

Behöver ni argument, läs gärna det här inlägget från hösten 2013.

Tack!

Jag tänkte att eftersom vi hittade vintern, en bit norrut, en bit österut och några extra höjdmeter upp på de norska fjällplatåerna så är det inte mer än rätt att jag delar med mig lite av den. Dessvärre kunde jag inte släpa med mig hela vintern till våra regniga breddgrader, så ni får hålla till godo med lite bilder.

Och som vanligt blir de större och finare om ni klickar på bilderna.


Första turerna på längdskidor för Abbe och storebror. Med fika såklart.


Norska fjällstugor när de är som bäst. Och dessutom under en stjärnklar himmel. Hade såklart inget stativ med mig men med lite fantasi fick jag stöttat upp kameran på en kylväska så att den kunde exponera i 30 sekunder. Ser ni karlavagnen?


Skogsåkning såklart. Och en smaskig skolebolle i värmestugan.


Kvällen sänker sig över Beitostølen.


Tusen hål i nacken.


Jag var ute på kvällarna och körde längskidor på kvällarna i några av Beitostølens 320 km pistade spår. Ljuset var så magiskt att jag måste stanna med jämna mellanrum och ta bilder, först i elljusspåret …


… och sedan i de nattmörka spåren med pannlampans sken.


Snön vräkte ner i tre dagar. Fantastiskt vackert, men det tog en timme att skotta fram bilen. :)

Idag åkte den ut. Enligt traditionen ska man väl hänga i fram till den trettonde, dvs tjugo dagar efter jul – på Knuts namnsdag. I alla fall de senaste fyrahundra åren. Före 1600-talet åkte faktiskt julen ut redan en vecka tidigare – på trettondedag jul – men numera är det som sagt tjugondedag jul som gäller. Ni vet, "tjugondag Knut körs julen ut" eller "tjugondag Knut kastas granen ut".

Men eftersom Knut har namnsdag på en måndag i år så får han finna sig i att vi inte orkade vänta in honom. Det blir så svårt att hinna med att packa ner alla julgrejer och städa hela huset från barr en måndagkväll efter jobbet.

Vi får helt enkelt skriva om talesättet: Artondedag Jan slängde vi ut vår gran.

Igår var det så äntligen dags. De där finfina biljetterna som har legat och väntat i exakt ett halvår skulle äntligen visas upp i entrén till Ullevi. Det var dags för en bubblande pop-, disco- och technoexplossion i en fartfylld workoutshow signerad Madonna.

So far so good. Det var allt det där. Massor av dansare, klädbyten, videoskärmar och laserstrålar. Det var pumpande technobeats och tung bas. Faktiskt ungefär som jag förväntat mig. Jag trodde liksom aldrig att det skulle bli den där intima nerven och dialogen med publiken som det kan vara på en del konserter. Det är inte den sortens musik. Madonna är inte arenahymnernas mästare, som till exempel U2, vars halva repertor består av ööööuuööww-vänliga låtar. Så jag förväntade mig heller inte ett Ullevi som vrålar med i alla låtar.

Jag trodde mer att det skulle bli som att gå på en gigantisk nattklubb. Folk som dansar och studsar så att svetten lackar. Jag menar, vi snackar dansgolvens okrönta drottning under närmare tjugofem år.

Men nej. Inget party.

Med undantag för några låtar så var det knappt någon dansande publik alls. Trots att vi hade biljetter i golden circle och inte hade mer än sju, åtta meter fram till Madonna när hon var ute på catwalken så kändes det som att det var ett stort avstånd mellan henne och oss. Som att se en två timmars välregisserad videoshow på MTV. Välregiserat och snyggt. Men stelt.

Jag vet inte riktigt vem jag är besviken på. Madonna eller publiken.





(PS. Trots att jag är ett hängivet Apple-fan måste jag erkänna att kameran på iPhone3G suger. Vi stod skitnära och ände blev det inte bättre bilder än så här. Sorry)

Så här tyckte tidningarna: Expressen, G-P, G-P (lördagens spelning), Metro, Aftonbladet, SvD.

Andra bloggar om madonna, ullevi, sticky and sweet, live

När det gäller enskilda förskolor är det kommunen där förskolan är belägen som beviljar tillstånd för verksamheten. Kontakta därför kommunen i fråga och hör hur tillståndet är utformat. Det är även till kommunen man vänder sig med frågeställningar och klagomål mot en enskild förskoleverksamhet. När det gäller grundskolan så finns det ett utrymme för en fristående skola att neka att ta emot en elev. Detta regleras i skollagens 9 kap. 6 § "Om en elev har ett omfattande behov av särskilt stöd, är kommunen inte skyldig att lämna bidrag för det särskilda stödet, om betydande